I samma stund som jag vrider om nyckeln utanför dörren hör jag hur det börjar smattra mot marken. Regn! Funderar skippa promenaden.

Men med koppel i ena näven och barnvagn i den andra känner jag att har vi väl kommit så här långt blir det minsann ingen återvändo. Det kommer sluta regna snart...

Över en timme senare är vi hemma igen. Det regnar forfarande och vi är alla dyngsura.

Gick muntert i regnet och funderade på hur jag ska kunna bli roligare... Studsa, låta, gömma mig och kleta in fingrar med godis.. fantasin börjar tryta.

Har lagt lite extra krut på kommunikationen under promenaderna den senaste tiden. Det är ju så trevligt med hundkontakt. Inte minst under ringdans.

(Med kontakt tänker jag tex att om jag plötsligt stannar upp mitt i promenaden vill jag ha en blick från andra änden av kopplet innan vi fortsätter igen )

Blev extra glad när jag upptäckte att en lös-springande Bibi faktiskt slår ett öga på mig nästan var tredje sekund trots kråkjakt och spännande dofter. Får hoppas att det håller i sig.

Med pojkarna vet jag att de alltid har ett öga på en oavsett vad vi gör eller var vi är.

Maggie är som en svans. Men bara när vi är hemma tyvärr. Står man still i mer än ett par sekunder har jag henne sittandes PÅ mina fötter och hon tittar upp med bedjande blick. Det är ett under att det inte hänt någon olycka med tanke på att man ska behöva snubbla över henne för att ta sig fram.

Men ute däremot.... Då är det plötsligt så att hon varken ser eller hör vad jag säger eller gör. Då är jag plötsligt jättetråkig!? Så....kontaktjakten fortsätter.


Nu börjar det bli behagligt i trädgården. Helt Underbart. Nu vill man ju vara ute hela tiden.

 
Bibis favoritboll är fortfarande hel.


Det var en gång en skylt. Tyvärr använde jag fel lack så när minusgraderna bet i skylten så sprack motivet och håller nu få att regna bort. Man lär sig av misstag som tur är. Men det gör inte så mycket.. hundarna på skylten blev ju ändå lite läskiga




Här är kaninen Jackson.